Den utvalde reflektion

Jag tror att budskapet med boken är att man måste få göra fel ibland. I Enahanda var allt kontrollerat, ingen brottslighet, ingen mobbning, de tog till och med bort färger bara för att man inte skulle välja fel. Men jag tycker inte att det är helt rätt. Det är så klart bra att ingen känner sig utanför eller att ingen väljer fel, men att göra fel är en del av livet. Man lär sig av sina misstag. Det finns många nackdelar med Enahanda, t.ex att det inte finns några känslor. Föräldrarna i boken älskar inte varandra, de älskar inte barnen bara för att känslan kärlek inte existerar. Gör man fel och bryter reglerna blir man befriad (alltså avrättad). Några fördelar är att man hamnar aldrig i några jobbiga situationer för att man har gjort fel val, vilket hade varit skönt i den verkliga livet. Att det inte finns smärta och att man inte blir kallad annorlunda är också några fördelar. Det finns länder som ungefär ser ut som Enahanda. De länderna har regler om hur man ska klä sig, hur man ska tänka och vad man får göra.    

Den utvalde kapitel 24 rättad

Jonas vaknade upp i den kalla vita snön, allt hade bara varit en dröm. Jonas hade inte hittat någon kälke eller något hus, allt han såg framför sig var en brant isig backe som var omsluten av tät granskog. Jonas tittade sig förskräckt omkring och försökte att hitta Gabe, men hittade honom ingenstans. 

- Gabe... Gabe! ropade Jonas.

Under hela rymningen hade nog aldrig Jonas varit så rädd. Han satt hopkrupen och skakade samtidigt som snöflingorna lade sig på hans tunna kläder, skulle han fortsätta framåt? 

- Gabe!

Jonas försökte med sina sista krafter höja rösten ytterligare ett snäpp. Han var inte längre rädd för planen som hade förföljt dem eftersom han inte hade sett något plan på flera dagar. Jonas började att gräva i den hårt packade snön runt omkring sig men hittade inget. Han visste inte hur länge han hade legat medvetslös i snön och om Gabe fortfarande var vid liv. Men Jonas fortsatte i hopp om att finna Gabe. Men hur långt skulle ett utsvultet småbarn kunna gå? 

Backen verkade oändlig, men Jonas lyckades att släpa sig långsamt upp för backen. Inte nog med att den var extremt brant, backen var isig och hal också. Han ramlade ofta och gled ner för backen. När han låg där, nästan helt avdomnad, tänkte han på hur skönt det hade varit att bara ligga kvar där. Men nu hade han något att kämpa för, att rädda det lilla ängsliga nybarnet. Jonas hade kämpat i timmar upp för den hiskliga backen och äntligen såg han krönet. Men vägen tog inte slut, även om han kände på sig att slutet av den långa vandringen snart var över. På sidorna av stigen var det ännu tätare granskog än förut, och man kunde inte se mycket för det kraftiga snöfallet. Snön var mer vattnig nu, när han kände den träffa pannan så blev den direkt till slask. Jonas satte sig ner en liten stund. Det var en kamp mellan Jonas vilja och hans kropp, han hade kommit så långt och han kunde inte vända hemåt. Jonas somnade... 

Han vaknade igen, men denna gång helt täckt av snö. Jonas mådde värre än han någonsin gjort förut. Han kände inte sin kropp och han hade ingen kraft att röra kroppen. Han gav upp sitt letande efter Gabe och bara fortsatte framåt. Jonas slutade att se färger, allt han såg nu var grått och tråkigt. Men långt där framme kunde han se en bro. Bron var bara liten och smal och han var inte säker på att den skulle hålla för hans tyngd. Det var en repbro som sakta gungade fram och tillbaka. Jonas tog små försiktiga kliv över bron, han mådde så dåligt så han knappt kunde stå upp, Jonas föll ner på den hårda stigen... Efter ett tag märkte han att gatlampor prydde stigen som han gick på. Plötsligt så kände han sig starkare och mådde mycket bättre. Det var som han fick i sig ett rejält mål mat. Jonas hade nu inga problem att stå upp och han frös inte lika mycket som innan. Färgerna började långsamt komma tillbaka och han såg det gula skenet från de runda glödlamporna. Skogen började spricka upp och han kunde se in i den. Han hörde djur springa bland mossan som låg under träden. Jonas tyckte att han såg skuggor av människor långt fram på vägen. 

- Hallå, snälla hjälp mig, skrek Jonas. 

Jonas fick inget svar, men nu såg han att skuggorna rörde sig mot honom. Jonas visste inte om de ville han gott. 

- Kom, vi hjälper dig, svarade skuggorna lugnt.

- Vart kommer ni ifrån, frågade Jonas.

- Från en plats djupt inne i skogen, där inte smärta finns. 

- Bara följ med oss Jonas, sade skuggorna. 

Jonas hade en konstig känsla, men vad skulle han annars göra. Han visste att om han inte följde med dem skulle han förmodligen dö. Jonas följde efter skuggorna som ledde honom till en ingång djupt inne i skogen. Ingången var som en port täckt av buskage som hade vissnat. 

- Vet ni var Gabe är? frågade Jonas skuggorna.

- Ja, bara följ med oss så för vi dig till Gabe.

Jonas följde med in genom den guldprydda enorma porten som ledde till en liten plats som var upplyst av samma gatlampor som han hade sett innan. Innanför porten fanns det ett fåtal hus och några andra mindre byggnader. Platsen såg fin ut men på samma gång lite skrämmande. Murar av mexitegel omringade den lilla platsen djupt inne i skogen. En fontän stod mitt i centrum av torget. 

- Följ med oss Jonas, sade skuggorna 

Denna gång lät rösten inte lika snäll längre utan nästan läskig. Men Jonas följde efter skuggorna in i ett litet grått hus. Huset var fullt av skuggor som rörde sig som vålnader runt genom huset. Fönstren gick knappt att se ut igenom för allt damm, dörren såg rutten ut och muren som låg runt huset hade rasat och nu bara låg där. 

- Jonas, vi vill visa dig något. 

- Vad är det? frågade Jonas spänt. 

- Följ med oss in till Gabe.

Jonas gick in i det lilla rummet som var helt färglöst. I rummet fanns bara en säng, på sängen låg Gabe. Men Jonas kände inte igen Gabe, han såg annorlunda ut. Gabe hade också förvandlats till en livlös skugga. Alla skuggor så gråa ut, nästan som de var i ett dött tillstånd. Nu var Gabe också en livlös skugga med gula äckliga ögon. 

- Vad har ni gjort med honom! röt Jonas mot dem. 

- Vi har inte gjort något, alla ser ut så i våran lilla plats som vi kallar Annorstädes.

- Så detta är annorstädes? 

- Ja, alla som bor här är människor som har dött.

Jonas rös i hela kroppen. Nu kände han igen dem... Rosemary var skuggan som han hade pratat med. Agda, tanten som hade befriats från äldrehemmet var där. Det lilla tvillingbarnet som hans pappa hade befriat fanns där. 

- Men hur kan jag se er? frågade Jonas.

- Endast skuggor kan se skuggor

Jonas tittade sig själv i spegeln...

Den utvalde sammanfattning rättad

Boken handlar i stora drag om Jonas. Han lever inte i ett vanligt samhälle utan ett som är styrt med järnhand av äldrekommittén. Enahanda, har inga färger, inga känslor och inga fria val. Det är Äldrekommittén som bestämmer över samhället. Överallt finns det högtalare, de ser allt och hör allt. Det finns mängder av regler som måste följas strikt, annars kan det få konsekvenser. Jonas har en normal familj som alla andra. En pappa, en mamma, en flicka och en pojke. 

Jonas går i skolan som alla andra. Han är en elva, vilket betyder att han är elva år gammal. Alla barnen delas upp så. Jonas och hans bästa vän Asher är nervösa för Decembercermonin som äger rum varje år. I Decembercermonin går alla barn upp en klass vilket betyder att Jonas kommer att bli en tolva. Det tolfte året är lite speciellt eftersom tolvorna ska utbildas till ett yrke. Äldrekommittén bestämmer yrket efter vad de tycker barnet passar som. Jonas är nervös för vad han ska få för för yrke, det är hans framtid. Hans pappa arbetar som nybarnskötare, men Jonas finner det inte så lockande. Jonas vet inte riktigt vad han vill och han har ingen aning om vad han kommer att få för uppgift. 

När sedan dagen kommer är han förväntansfull över vad han kommer att få för yrke. Jonas får blir väldigt nervös när alla andra blir uppropade och inte han. Men sedan kallas Jonas upp på scenen och då får han reda på att han ska få den viktigaste uppgiften. Jonas ska bli minnesbevarare.

Alla får regler för sina jobb, men när Jonas läser sina inser han att de inte är som alla andras. Jonas får tillstånd att ljuga, vilket är helt förbjudet och man kan få allvarliga straff för det. Jonas blir lärd av den gamla minnesbevararen som han kallar givaren. Givaren låter Jonas uppleva händelser som har hänt förr i tiden. Det kan vara allt från ett roligt minne om ett nöjesfält till ett tragiskt minne om krig. 

Jonas lär sig att kontrollera förmågan att se bortom. Se bortom är ett annat ord för att se färger vilket ingen annan i enahanda kan göra. Äldrekommittén har helt enkelt valt att ta bort det. Jonas vet nu också vad värme, samhörighet och kärlek är, något som de också valt att ta bort. 

Jonas är plågad av alla minnen han har fått och frågar Givaren om det inte kan bli som förr, att alla har sina egna minnen. Så Jonas och givaren tänker ut en plan för att alla ska få tillbaka sina minnen. Jonas ska försvinna från Enahanda och cykla till Anorstädes... 

Den utvalde kapitel 24

Jonas vaknade upp i den kalla vita snön, allt hade bara varit en dröm. Jonas hade inte hittat någon kälke eller något hus, allt han såg framför sig var en brant isig backe som var omsluten av tät granskog. Jonas tittade förskräckt omkring sig och försökte att hitta Gabe, men hittade honom ingenstans. 

- Gabe... Gabe! ropade Jonas.

Under hela rymningen hade nog aldrig Jonas varit så rädd. Han satt hopkrupen och skakade samtidigt som snöflingorna lade sig på hans tunna kläder, skulle han fortsätta framåt? 

- Gabe!

Jonas försökte med sina sista krafter höja rösten ytligare ett snäpp. Han var inte längre rädd för planen som hade förföljt dem eftersom han inte hade sett något plan på flera dagar. Jonas började att gräva i den hårt packade snön runt omkring sig men hittade inget. Han visste inte hur länge han hade legat medvetslös i snön och om Gabe fortfarande var vid liv. Men Jonas fortsatte i hopp om att finna Gabe. Men hur långt skulle ett utsvultet småbarn kunna gå? 

Backen verkade oändlig, men Jonas lyckades att släpa sig långsamt upp för backen. Inte nog med att den var extremt brant, backen var isig och hal också. Han ramlade ofta och gled ner för backen. När han låg där, nästan helt avdomnad, tänkte han på hur skönt det hade varit att bara ligga kvar där. Men nu hade han något att kämpa för, att rädda det lilla ängsliga nybarnet. Jonas hade kämpat i timmar upp för den hiskliga backen och äntligen såg han krönet. Men vägen tog inte slut, även om han kände på sig att slutet av den långa vandringen snart var över. I sidorna av stigen var det ännu tätare granskog än förut, och man kunde inte se mycket för det kraftiga snöfallet. Snön var mer vattnig nu, när han kände den träffa pannan så blev den direkt till slask. Jonas satte sig ner en liten stund. Det var en kamp mellan Jonas vilja och hans kropp, han hade kommit så långt och han kunde inte vända hemåt. Jonas somnade... 

Han vaknade igen, men denna gång helt täckt av snö. Jonas mådde värre än han någonsin gjort förut. Han kände inte sin kropp och han hade ingen kraft att röra kroppen. Han gav upp med sitt letande efter Gabe och bara fortsatte framåt. Jonas slutade att se färger, allt han såg nu var grått och tråkigt. Men långt där framme kunde han se en bro. Bron var bara liten och smal och han var inte säker på att den skulle hålla för hans tyngd. Det var en repbro som sakta gungade fram och tillbaka. Jonas tog små försiktiga kliv över bron, han mådde så dåligt så han knappt kunde stå upp. Jonas märkte nu att gatlampor prydde stigen som han gick på. Plötsligt så kände han sig starkare och mådde mycket bättre. Det var som han fick i sig ett rejält mål mat. Jonas hade nu inga problem att stå upp och han frös inte lika mycket som innan. Färgerna började långsamt komma tillbaka och han såg det gula skenet från de runda glödlamporna. Skogen började spricka upp och han kunde se in i den. Han hörde djur springa bland mossan som låg under träden. Jonas tyckte att han såg skuggor av människor långt fram på vägen. 

- Hallå, snälla hjälp mig, skrek Jonas. 

Jonas fick inget svar, men nu såg han att skuggorna rörde sig mot honom. Jonas visste inte om de ville han gott. 

- Kom, vi hjälper dig, svarade skuggorna lugnt.

- Vart kommer ni ifrån, frågade Jonas.

- Från en plats djupt inne i skogen, där inte smärta finns. 

- Bara följ med oss Jonas, sade skuggorna. 

Jonas bådade inte gott, men vad skulle han annars göra. Han visste att om han inte följde med dem skulle han förmodligen dö. Jonas följde efter skuggorna som ledde honom till en ingång djupt inne i skogen. Ingången var som en port täckt av buskage som hade vissnat. 

-Vet ni var Gabe är? frågade Jonas skuggorna. 

- Ja, bara följ med oss så för vi dig till Gabe.

Jonas följde med in genom den enorma porten som ledde till en liten plats som var upplyst av samma gatlampor som han hade sett innan. Innanför porten fanns det ett fåtal hus och några andra mindre byggnader. Platsen såg fin ut men på samma gång lite skrämmande. 

- Följ med oss Jonas, sade skuggorna 

Denna gång lät rösten inte lika snäll längre utan nästan läskig. Men Jonas följde efter skuggorna in i ett litet grått hus. Huset var fullt av skuggor som rörde sig som vålnader runt genom huset. Fönstren gick knappt att se ut igenom för allt damm, dörren såg rutten ut och muren som låg runt huset hade rasat och nu bara låg där. 

- Jonas, vi vill visa dig något 

- Vad är det? frågade Jonas spänt 

- Följ med oss in till Gabe

Jonas gick in i det lilla rummet som var helt färglöst. I rummet fanns bara en säng, på sängen låg Gabe. Men Jonas kände inte igen Gabe, han såg annorlunda ut. Gabe hade också förvandlats till en livlös skugga. Alla skuggor så gråa ut, nästan som de var i ett dött tillstånd. Nu var Gabe också en livlös skugga med gula äckliga ögon. 

- Vad har ni gjort med honom! röt Jonas mot dem. 

- Vi har inte gjort något, alla ser ut så i våran lilla plats som vi kallar Annorstädes.

- Så detta är annorstädes? 

- Ja, alla som bor här är människor som har dött.

Jonas rös i hela kroppen. Nu kände han igen dem... Rosemary var skuggan som han hade pratat med. Agda, tanten som hade befriats från äldrehemmet var där. Det lilla tvillingbarnet som hans pappa hade befriat fanns där. 

- Men hur kan jag se er? frågade Jonas.

- Endast skuggor kan se skuggor

Jonas tittade sig själv i spegeln...

Den utvalde sammanfattning

Boken handlar i stora drag om Jonas. Han lever inte i ett vanligt samhälle utan ett som är styrt med järnhand av äldrekommittén. Enahanda, har inga färger, inga känslor och inga fria val. Det är Äldrekommittén som bestämmer över samhället. Överallt finns det högtalare, de ser allt och hör allt. Det finns mängder av regler som måste följas strikt, annars kan det få konsekvenser. Jonas har en normal familj som alla andra. En pappa, en mamma, en flicka och en pojke. 

Jonas går i skolan som alla andra. Han är en elva, vilket betyder att han är elva år gammal. Alla barnen delas upp så. Jonas och hans bästa vän Asher är nervösa för Decembercermonin som äger rum varje år. I Decembercermonin går alla barn upp en klass vilket betyder att Jonas kommer att bli en tolva. Det tolfte året är lite speciellt eftersom tolvorna ska utbildas till ett yrke. Äldrekommittén bestämmer yrket efter vad de tycker barnet passar som. Jonas är nervös för vad han ska få för för yrke, det är hans framtid. Hans pappa arbetar som nybarnskötare, men Jonas finner det inte så lockande. Jonas vet inte riktigt vad han vill och han har ingen aning om vad han kommer att få för uppgift. 

När sedan dagen kommer är han förväntansfull över vad han kommer att få för yrke. Fast ceremonin tar ett bra tag eftersom alla andra yngre åldersgrupper ska fram på scenen först. Jonas och hans klasskamrater sitter i ett rum bakom scenen och en och en får de komma fram och veta vilken uppgift de kommer att få inför en stor publik. Jonas får veta att han är nummer nitton in på scenen, men när väl han ska ropas upp i mikrofonen hoppar dem över honom. Jonas blir chockad och antar att de har gjort fel, men dem gör aldrig fel... 

När alla var uppropade sa de till Jonas att gå in på scenen, de har en alldeles speciell uppgift för Jonas. Jonas ska bli den nya minnesbevararen. En person som äger allas minnen i staden, bara han har tillgång till böcker och vet hur det såg ut förr i tiden. 

Alla får regler för sina jobb, men när Jonas läser sina inser han att de inte är som alla andras. Jonas får tillstånd att ljuga, vilket är helt förbjudet och man kan få allvarliga straff för det. Jonas får också fråga vad han vill, vilket annars anses ohövligt. Jonas är spänd för sin första dag tillsammans med givaren, den gamle minnesbevararen. När han kommer in i rummet är det fyllt av böcker och möbler som han aldrig sett förut. Jonas märker också att han saker ändrar på sig i korta stunder när han minst anar det, han har förmågan att se bortom. Givaren har förmågan att föra över minnen till Jonas genom beröring. Jonas får från början bara uppleva glada och roliga minnen men förstår sedan att han det kommer att bli en prövning. Med tiden får Jonas svårare minnen som t.ex krig och smärta, han börjar tvivla på att han verkligen klarar det.

Jonas lär sig att kontrollera förmågan att se bortom. Se bortom är ett annat ord för att se färger vilket ingen annan i enahanda kan göra. Äldrekommittén har helt enkelt valt att ta bort det. Jonas vet nu också vad värme, samhörighet och kärlek är, något som de också valt att ta bort. 

Jonas är plågad av alla minnen han har fått och frågar Givaren om det inte kan bli som förr, att alla har sina egna minnen. Så Jonas och givaren tänker ut en plan för att alla ska få tillbaka sina minnen. Jonas ska försvinna från Enahanda och cykla till Anorstädes...